Om dansmusikens betydelse för sverigefinskheten – samtal med Pekka Suutari
Professor Pekka Suutari, från Östra Finlands Universitet i Joensuu, har forskat om sverigefinsk musik och dess relation till identitetsfrågor för sverigefinnar. Hans avhandling Götajoen Jenkka från år 2000 har nyss digitaliserats och hans artikel i en nyutkommen antologi Sounds of migration lyfter upp ämnet på nytt med en tillbakablick på avhandlingen efter 20 år. Han har också nyligen varit redaktör för boken ”Joustavat etnisyydet” (Flexibla etniciteter) med Olga Davydova-Minguet.
Sarianna Kranz: Under tiden jag har arbetat med kartläggningen av forskning om sverigefinländare har jag inte sett så många avhandlingar som tar upp kulturen i förhållande till identitetsfrågor, din är en bland de få. Hur kom du att undersöka just det ämnet?
Pekka Suutari: Jag var utbytesstudent i Göteborg och jag skulle göra min c-uppsats och min handledare rådde mig att gå till Kangaroo, en dansrestaurang eller nattklubb egentligen och göra intervjuer där, bland personalen, publik och musiker. Det var så jag kom in på fältet, från gräsrotsnivån så att säga. Jag började mitt etnografiska fältarbete och förde anteckningar och gjorde dokumentation om mina besök där och andra ställen. I min avhandling Götajoen Jenkka finns alla ställen listade, tror det var 30–40 ställen jag besökte.
SK: Hur dokumenterade du allt?
Suutari: Ibland spelade jag in kvällen och bad orkestrar om listor på låtarna och så klart intervjuade jag människor, kontakterna fann man på plats men intervjuerna gjordes på annan plats.
SK: Hur förlöpte den här processen med avhandlingen sedan?
Suutari: Arbetet skedde i två faser: först var ju min c-uppsats 1990–1991 då jag samlade in material. Utifrån det materialet gjorde jag min Pro Gradu i Finland. Sedan 1997–98 hade jag redan påbörjat arbetet med avhandlingen och då kom till Göteborg igen för ett år som gästdoktorand. Så det blev flera resor till Sverige under de åren.
SK: Du kopplade din avhandling just till bildandet av sverigefinsk identitet. Hur kom det sig?
Suutari:Ämnet var tacksamt att undersöka just i förhållande till identitet, då fältet med den sverigefinska danskulturen utgjorde en subkultur och kulturell helhet där avgränsningen var tydlig ur rent etnografisk synvinkel.
SK: Vad var dina viktigaste slutsatser eller fynd?
Suutari: Ett av fynden handlade om dansplatsernas funktionalitet och deras betydelse för den sverigefinska minoritetens sociala liv. Många som är äldre människor idag, kunde fortfarande minnas dansmusiken från de årtiondena. Det berättar om att det var betydelsefullt. Man träffade nya människor, inte bara dem som man umgicks med på födelsedagar eller liknande. Det var en dynamisk och fungerande kultur. För musikerna var det också viktiga arbetstillfällen. Sedan under 1990-talet då Musalistorna kom, fick de göra egna låtar. På dansplatserna hade man ju spelat bekanta cover-låtar, så det blev en ny tid för dem med den utvecklingen.
Men det viktigaste frågan handlar om betydelsen av dansbandskulturen för den sverigefinska identiteten. På dessa dansrestauranger kunde man prata finska, lyssna på finsk musik, i början av den här tiden talade tom. servitörerna finska. Man fick leva sin egen kultur fullt ut och uttrycka sig. Det var också en möjlighet att lära sig ny musik och dansstil, då många av sverigefinska 70-talister som kom dit hade vuxit upp med Rolling Stones och annan typ av musik, så det innebar en lärdomsprocess i ett välfungerande socialt sammanhang. De blev välkomnade och integrerade i den kulturen.
Eftersom många sverigefinnar då inte hade några språkkunskaper på svenska kunde de uppleva sig som utanför i svenska samhällets kulturliv, men i de här sverigefinska dansställena kunde man vara naturlig och sig själv i ett socialt sammanhang. Man träffade andra i samma livssituation på lika villkor. Dansbandsmusikkulturen utgjorde en stor kraft i identitetsbygget och främjade integrationen. Man kunde känna sig lika fungerande som andra medborgare i Sverige i ett positivt kulturellt sammanhang.
SK: Det är mycket intressant att se hur musikkulturen kan ha en så stor betydelse i att bilda en positiv självbild som invandrare, har du sett att liknande processer skulle funnits i andra länders minoritetskulturer?
Suutari: Ja, jag forskade parallellt om kulturen i Petrozavodsk i Ryska Karelen och hur invandringen skedde där 1930-talet. Där kunde jag ju inte själv följa händelserna på det sättet som jag följde sverigefinska kulturens utveckling, men jag intervjuade människor och läste tidningsannonser och liknande från den tiden. Utvecklingen var liknande. Musiklivet i Petrozavodsk förnyades. Invandringen påverkade den lokala kulturen.
Men om vi återgår till sverigefinnar så är ju den andra generationen en viktig aspekt i min studie för avhandlingen “Götanjoen Jenkka”. De har ju vuxit upp i svenskspråkig miljö, även om en del har gått i sverigefinska skolor och hemspråksklasser, men dansmusiken lärde de sig genom hemmet, av föräldrarna. Hemma lyssnade man på Finnhitslåtar, under bilresor lyssnade man på inspelad finsk musik från kassettband. Några av de musikaliska sverigefinnarna som studerat musik på högskolor fann även de vägen till den finska dansbandsmusiken. Det betecknade den egna härkomsten, arvet i musikhistoria. Under 90-talet kom dessa ungdomar också till dansställen. Så där möttes den första generationen med den andra runt samma musikkulturella skatt.
Det är lite intressant att jag fann att min åldersgrupp i Finland inte längre kan pardans i allmänhet, men i sverigefinsk grupp av människor i den här åldern kan man, då man varit med på de här dansställena.
De här ungdomarna som studerade musik hade en mångidentisk självbild. På de här sverigefinska dansställena kunde de spela eller skapa den musiken, men de kunde likaväl skifta till annan musikstil när de spelade någon annanstans. Det faller sig lika naturligt för dem.
SK: Jag läste i din avhandling om vikten av sverigefinska mediernas stöd för utvecklingen av dansbandsmusiken?
Suutari: Sisuradios grundande hade väldigt stor betydelse. De tog tidigt ett beslut att 60% av sändningstiden måste vara musik och fyra femtedelar av musiken ska vara finskt och sverigefinskt. En gång i timmen skulle sverigefinsk musik spelas. Det var principbeslut som ökade radiotiden för sverigefinsk musik och uppmuntrade genom det musikproduktion då det ledde till ökad efterfrågan hos publiken. Musalista startades av Eija Björstrand startade och det blev snart populärt.
SK: Du har gett ut en ny artikel som ingår i boken ”Sounds of Immigration”- finns det kopplingar till sverigefinskhet i den också?
Suutari: Det är en bok av Owe Ronström och Dan Lundberg som redaktörer, en antologi med flera författare.
Ove Ronström publicerade 1989 betydelsefull avhandling om jugoslavisk musikkultur i Sverige. Han ordnade ett seminarium för två år sedan och inbjöd forskare att delta. Ämnet var att titta på forskning om musikkulturen bland invandrare så här efter 20 år och fundera på vad som har hänt. Jag deltog gärna och då gick jag igenom mitt material i min avhandling och skrev om just vilken betydelse dansmusiken har haft och hur det helt konkret har förändrats sedan dess.
På Musikarkivets hemsida beskriver man boken:
” I april 2019 samlades nordiska musiketnologer till ett seminarium på Svenskt visarkiv i Stockholm för att diskutera hur erfarenheter och kunskaper från tidigare studier kan berika dagens forskning. Denna bok är resultatet av detta möte. Artiklarna i denna bok presenterar musik som en ingång till kulturella och sociala frågor i samhället i stort: etnicitet och mångfald, betydelsen av institutioner, rum och plats, musik som representation och social katalysator. Huvudtemat är genomgående musikens roll för migranter i skapandet av en sammanhängande livsvärld i det nya landet.”
SK: Vad beskriver du i din nya artikel?
Suutari: Det har visat sig vara viktigt att även de sverigefinska banden som spelar för svensk publik känner sin betydelse i den sverigefinska minoritetens musikaliska kontinuum. Den resonansbotten som finns i det, att de står med båda fötterna i den jorden så att säga. Att känna sin identitet och värdet av det arvet visar sig även när de uppträder för svensk publik. Jag menar här nu till exempel Månskensorkestern, deras infallsvinkel är annorlunda än första generationens, men de rekognoserar var de kommer ifrån och vilket arv de företräder. Deras medverkan i filmen ”Ingen riktig finne” illustrerar detta tydligt. I filmen utgör låtarna från albumet med ”Siirtolaisen tie” (Invandrarens väg) från 70-talet som gavs ut av Love Records en röd tråd som förstärker och leder berättelsen framåt. Det är också kulturarvsarbete att lyfta fram de gamla låtarna och göra de i ny tappning.
SK: Om du tänker tillbaka till din avhandling år 2000 och den nya artikelns innehåll, vad finns det för skillnader?
Suutari: Nu hade jag ju ingen möjlighet att göra fältstudier, men jag har kunnat följa vad som händer via Facebook och artiklar. Jag har sett att utvecklingen fortsätter med minskning av antalet dansställen, trenden påbörjades redan på 1970-talet. Möjligheterna har minskat både för musiker och arrangörer.
Jag skulle tro att de dansställen som jag besökte på 1990-talet, Johans krog och Kangaroo dit ungdomar kom, har försvunnit redan för länge sedan. Numera är dansbandskulturen levande främst för dem som har dans som hobby. Då under 90-talet började det arrangeras större dansfestivaler var det många hobbydansare som reste runt på festivalerna med sina husvagnar. Det samma gäller för pardans som för dansbandsmusik, de flesta har studerat det på någon kurs eller liknande, det är där den kulturen och kunskapen hålls levande.
SK: Den nya boken ”Joustavat etnisyydet” (Flexibla etniciteter) som du har skrivit med Olga Davydova-Minguet, där ni undersöker hur flera identitet kan fungera samtidigt och flexibelt i förhållande till varandra, skulle man kunna se liknande processer hos sverigefinnar?
Suutari: Ja, det kan man. Boken beskriver just hur man kan flexibelt använda sig av olika sidor av sin identitet för att svara på de behoven som omständigheterna ställer en inför, eller omgivningens krav ställer en inför. Samma mönster skulle man nog kunna säga att man se hos sverigefinska minoriteten, att man har flera kulturella identiteter och att man kan växla mellan dem.
Vår bok beskriver utvecklingen i området Petrozavodsk, Karelska Republiken, Ryssland. Där har man skapat och startat hobbyverksamheter och olika mediaföreträdare som svarar på behov hos människor som har många identiteter. Det är speciella omständigheter där som är intressant att studera, hur man agerar utifrån sina kulturella identiteter i olika situationer beroende på i vilket sammanhang man befinner sig i.
SK: Vad tror du om sverigefinska kulturens förmåga att hålla sig vid liv?
Suutari: Sisuradio (numera Sveriges Radio Finska) har ju haft och har en stor betydelse i att inte bara upprätthålla kulturen, utan även skapa tillfällen för dess spridning och utveckling. Ju fler konstnärer, författare och andra kulturskapare värdesätter och lyfter fram sitt finska arv desto mer väcker det även intresse i majoritetssamhället. En bra fråga är ju vad Sisuradio spelar för slags musik idag? Musalista har ju slutat…de producerade ju ca. 35 schlagers per år. De bästa låtarna samlades på Musalista CD-skivor, på dem kunde så många som 400 låtar finnas. Har det kommit någonting i dess ställe?
SK: Vad motiverar dig som forskare?
Suutari: Just i förhållande till sverigefinska minoriteten så skulle jag säga det var motiverande att man såg effekten. Som till exempel att Musalista kom till. Eija Björstrand och jag var ända från början i kontakt med varandra. Det här arbetet tillsammans och att musiken uppmärksammades och lyftes fram som en kulturskatt gav inspiration. Såklart har det också varit roligt att samarbeta med människor och den dialogen man har haft med musiker och andra har också gett mervärde och motivation.
SK: Skulle man kunna säga att om man forskar om sverigefinska kulturen och lyfter fram den ger status för minoriteten också?
Suutari: Att ge status är ju inte den första prioriteten med forskningen men genom att belysa att sådan här musikkultur finns, lyfta fram den, har ett värde i sig. Även om någon utifrån kan tycka att det är ytligt (med dansbandsmusik) så innehåller den många olika element och dimensioner att diskutera, både i själva musiken, dansen och texterna i låtarna. Det kommer fram i min avhandling och forskning.
Kulturella uttryck ger människan luft och plats för identiteten att växa. I folklore har ju musiken nära koppling till ordens makt och magiska krafter, skapande och förändrande krafter.
Vi avslutar intervjun med att konstatera att det har varit av stor vikt för den sverigefinska minoriteten att utöva, ta vara på och värdesätta sin musikkultur. Runt omkring dansbandskulturen skapades ett fungerande socialt sammanhang för att bygga en positiv och stolt finsk identitet som har kontinuitet och bärkraft.
Av Sarianna Kranz för Projekt-forskning, Sverigefinländarnas arkiv 20210213
Götajoen Jenkka kan läsas via länken här: (https://www.musiikkiarkisto.fi/oa/_tiedostot/julkaisut/gotajoen-jenkka.pdf)
