Om stora linjer i forskningen om sverigefinnar – samtal med Jouni Korkiasaari
Jouni Korkiasaari har arbetat som forskare och chef på informationstjänster på Migrationsinstitutet i Åbo. Han är också både författare och en grafisk formgivare till ett antal böcker. Han har tillsammans med Kari Tarkiainen skrivit en omfattande översikt om finnarnas historia i Sverige, Suomalaiset Ruotsissa. (Migrationsinstitutet 2000). Vi möts i ett samtal över nätet.
Sarianna Kranz:
Du har en lång erfarenhet av forskning om sverigefinnar och du har skrivit själv eller varit medförfattare i flera böcker som berör ämnet, däribland ”Suomalaiset Ruotsissa” (Finnarna i Sverige), som är en översikt över ämnet som sträcker sig från medeltiden till 2000-talet. Du har skrivit den tillsammans med Kari Tarkiainen och den består av två delar. Din del i boken ”Suomalaiset Ruotsissa 1940-luvulta 2000-luvulle”, kartlägger sverigefinnarnas liv från många olika perspektiv. Du är välinsatt i forskningen också genom ditt arbete på Migrationsinstitutet i Åbo. Kan du skönja tendenser i forskningen? Vilka ämnen har varit centrala?
Korkiasaari: Forskningen har ju en tendens att följa det som är aktuellt inom en viss period. Under 70-talets stora flyttvåg från Finland till Sverige, låg fokus på de som hade migrerat till Sverige i den stora flyttvågen under 60–70-talen. Arbetsmarknadspolitiskt var detta viktigt och intressant att undersöka. Vilka som åker? Varför? Hur många? Senare följer forskningen dem som bosätter sig och hur de anpassar sig i det nya landet. Under 80-talet sedan börjar man intressera sig för de finländare som vill återvända. Jag själv blev involverad i ett projekt i tre delar kring detta. En första del av den handlade om att skapa en översikt om varför man väljer att flytta tillbaka och vilka det är som flyttar tillbaka? Undersökningen genomfördes med kvantitativ enkät-metod. Vi fick adresserna från folkbokföringens register och vi fick stor procentsats ca.70% som svarade på enkäten.
Min forskning kom fram till att bakom återflytten var flera faktorer, en av dem var hemlängtan. Men andra viktiga faktorer var att Finlands finansiella situation hade förbättrats och det fanns fler arbeten och framtidsmöjligheter hemmavid. Barnens framtid var likaså en tung faktor till flytten tillbaka, det var ofta startskottet till flytten, då familjerna förstod att om barnen börjar skolan i Sverige blir återflytten svårare senare. En del unga män flyttade för att göra sin militärtjänst (obligatorisk för finska män). En annan anledning till flytten kunde också vara att det var svårt att anpassa sig eller att man var arbetslös.
Nästa fråga i projektets andra del kom att handla om frågor om hur livet fungerade för dem som flyttat tillbaka till Finland. Det visade sig i att socialtjänsterna och liknande tjänster inte riktig fungerade optimalt och det blev viktigt att lyfta fram och undersöka detta i forskningen.
Som en tredje del följde forskning om de elever som kom till skolan genom återflytten.
Det var alltså tre stora forskningsprojekt som jag genomförde just kring återflyttning under 80-talet.
Vad gäller 90-talet så normaliserades flyttrörelserna till det som historiskt ha visat sig vara normalt mellan Sverige och Finland under senaste årtionden: lika många som flyttar ut flyttar in. Normaliseringen av flyttrörelserna speglade sig i att även forskningen kring den minskade.
SK: Vilka metoder har du mest använt dig av i din forskning? Har det varit både kvantitativ och kvalitativ forskning? Hur har ”människans röst” kommit fram i migrationsforskningen?
Korkisaari: I början av min karriär var det nog till en stor del kvantitativ forskning som grundade sig på statistik och enkätförfrågningar, men senare kom ju en mjukare forskning att bli en trend, till en del påverkat av att större andel kvinnliga forskare kom in och förde med sig ett nytt fokus. Det är en stor del av migrationsforskare som är kvinnor.
De senaste åren har jag framför allt varit intresserad av att forska om finsk migrationshistoria både utifrån den enskilde människans perspektiv och ur vidare perspektiv. Det är ett mycket fascinerande arbete.
SK: Visst har det varit under lång tid i historien att finnarna har kommit till Sverige och bosatt sig här och likaså tvärtom, ända sedan medeltiden? Finnarna har lång historia i Stockholm till exempel enligt vad jag läst.
Korkiasaari: Ja, det stämmer, att det har funnits rörelser mellan länderna under lång tid, men det är klart att några massinflyttningar inte skedde förrän efter andra världskriget. Sedan 90-talet har som sagt en normalisering skett och kommer förmodligen att bli så även i framtiden. Det vore faktiskt intressant vad gäller ny forskning att titta närmare på senaste 30 årens flyttrörelse mellan länderna. Man har forskat väldigt lite i vilka som flyttar idag och den närmaste årtionden. Man har lite statistik och så, men ingen verkar ha skapat en översiktsbild om vilka de är och vad de gör i Sverige osv.
Det här visar på det som jag nämnde att forskningen följer det som är intressant och aktuellt. När det blir normalare situation och det händer inte så mycket, då finns det inte heller så mycket intresse att göra forskning om det heller.
Likaså var det naturligt att forskningen fokuserade på dem som hade bosatt sig i Sverige, då det var där det hände saker, som var viktiga att forska i. Så forskningen förändrades från att handla om flyttrörelsen ut ur landet eller återflytt, till att forska om dem som bor i Sverige och deras liv och förhållanden. Forskningen om den åldrande sverigefinska population kom till, liksom andra generationens skolsituation. Skolstrejkerna genererade forskningsintresse och uppmärksamhet. Sedan tillkom forskning om identitet som en central fråga, hur de som flyttat till Sverige upplever sig själva- om de är finländare eller svenskar. Detta gäller särskilt de i andra-och tredje generationen, det är ett område som man på Sveriges sida har forskat mer om.
SK: Det verkar som att det finns en del att forska om där, många av de forskare jag pratat med tycker att det här kunde man forska mer om, de sverigefinnar som inte ens kanske räknar sig som sådana, utan är osäkra på sin finska del av identiteten?
Korkiasaari: Ja, i forskningen har man ibland kallat den här generationen för ”den försvunna generationen” för att den är försvinner in i svenskheten och inte alltid så intresserad av sina rötter. De har anpassat sig och antagit det svenska till sig och har inte alltid haft vilja att särskilja sig från mängden med sin finskhet. Ibland är det bara namnet som avslöjar de finska rötterna. Men dessa utgör såklart endast en del som utgör den andra generationen, det finns också de som har kontakt med det finska och är väldigt stolta över sina rötter och ursprung. De blir synligare i offentligheten, särskilt om de är framgångsrika, medan de som tystnat om sin finskhet försvinner från den synliga debatten.
Migrationsforskningen följer gärna stora rörelser och när de upphör, upphör också intresset. Men i fråga om sverigefinnar, där har man ändå följt den första generationen ända till ålderdom, men det verkar som att deras barn och barnbarn inte blir samma fokus på. Numera har forskningen i Finland- och säkert också i Sverige- blivit mer intresserad av de stora flyktingströmmarna från olika länder. Det är inte längre så intressant att forska om dem som migrerat från Finland. Det beror delvis på finansieringen också, det man kan få pengar för att forska i.
SK: Du har haft en lång karriär inom forskning, även som senior forskare och specialiserad forskare, 37 år på Migrationsintitutet. Hur kommer det sig att du började forska?
Korkiasaari: Det var egentligen lite slumpen som gjorde att jag började, då jag hade studerat pedagogisk vetenskap och jobbade som lärare för yrkesutbildning för sjuksköterskor och råkade träffa min vän Ismo Söderling utanför Migrationsinstitutet. Samtalet ledde till att han erbjöd mig arbete som forskare i ett projekt om den interna migrationen i Finland. Det skapade en början till en karriär inom forskning.
Sedan är jag en mångsysslare till naturen och jobbet har både varit mitt intresse liksom en del av min fritid också. Nu är jag pensionär, men jag arbetar fortfarande med forskning om migration. Jag är också intresserad av fotografering och it-teknik och det intresset har lett mig till att arbeta med layout av böcker. Just nu har jag två böcker som är på väg ut. Båda har med migrationsforskning att göra, såsom de flesta jag gjort layouten till.
Man kan se flera av de böcker jag har gjort layouten till på Migrationsinstitutets hemsida och OK-förlagets hemsida www.ok-kirja.fi. Den senaste av de ”Stalinin taivaan alle – Lapsena Yhdysvalloista Neuvosto-Karjalaan” finns på tryckeriet just nu.
Allt som allt har jag under 30-års tid gjort layouten till ca.150 böcker, en del för Migrationsinstitutet, men den största delen som freelancer för olika förlag eller publicister.
Den mest omfattande boken jag arbetat med är ”Lähtijät” (2017), en bok med 780 sidor. I den medverkar jag även som författare. Under det projektet gjorde man även en långfilm (150 min) där jag instruerade arbetet med filmen. Utöver det skapades en musikal.
Just nu är jag delaktig som sakkunnig i ett projekt som omfattar 30 kommuner i mellersta Österbotten. (läs mer på https://keskipohjanmaansiirtolaisuus.wordpress.com) Vi förbereder just nu insamlingen av material. Vi har haft Ullava-projektet som en förebild.
Under projektet samlar kommunerna in information om hur flytten gått till med hjälp av familjers fotografier, brev, vykort och annan information. Hela samlingen samlas sedan hos Migrationsinstitutet i Åbo och kommer vara tillgänglig genom dem där, till stor hjälp för forskare och de som vill släktforska. Jag har hjälpt många släktforskare att hitta material under åren.
Migrationsinstitutet i Åbo har precis lanserat en ny söktjänst för som man kan använda som släktforskare eller forskare i allmänhet. (https://siirtolaisrekisteri.siirtolaisuusinstituutti.fi) Söktjänsten fungerar även på svenska och engelska. Vårt material från projektet finns dock inte där, av rättighetsskäl, utan nås genom kontakt med arkivet på Migrationsinstitutet.
Forskningen av utlandsfinnar är mitt stora intresse och jag har gjort allt som allt 20 resor till USA och 6 till Canada, det gemensamma temat för alla resorna har varit undersöka livet av de finnar som bosatt sig där, liksom hur deras efterkommande har haft det.
SK: Ja, jag har noterat att du och Juha Tainio är med på listan av pågående projekt från Migrationsinstitutet med boken: Amerikan- ja Ruotsin suomalaisten tarinoita 1800-luvulta alkaen (Berättelser från finnar i Amerika och Sverige från 1800-talet framåt) som även handlar om Oskari Tokoi?
Korkiasaari: Jag och Juha Tainio har gjort flera resor till Amerika för att följa i Oskari Tokois spår. I korta drag kan man beskriva hans liv som att han emigrerade till Amerika och var en gruvarbetare som brann för rättvisefrågor och blev fackligt aktiv. Han återvände till Finland under 1900-talet och blev politiskt aktiv ledarfigur och till slut även världens första socialistiska statsminister. Situationen blev problematiskt för honom under inbördeskriget och han var tvungen att fly med dödsdom över sitt huvud till Ryssland.
Oskari Tokoi anslöt sig där till en legion i Murmansk och han fungerade som ledare för den finska avdelningen av trupperna, som annars bestod av brittiska soldater. Legionens uppgift var att beskydda järnvägen från tyskarna och förhindra tyskarnas ankomst till området som tillhörde Ryssland. Legionen tvingades bort av ryssarna och Tokoi var ännu en gång tvungen att fly till Amerika. Där levde han i exil. Vi har följt hans spännande liv och samlat in material, som tillsammans med material från Oskari Tokois 100 årsjubileum seminarier sätts ihop och publiceras.
Vi avslutar samtalet med att diskutera olika för mig intressanta frågor om hur man kan hitta information om forskning kring sverigefinländare och jag får ett antal bra tips på databaser, filmer och böcker. Jag inser att den långa erfarenheten och samlade kunskapen hos engagerade forskare såsom Jouni Korkiasaari är stor. Att han också är fotograf, grafisk formgivare och en resande och undersökande forskare lägger till ytterligare dimensioner till hans livsverk som forskare. Det är tydligt att man behöver återvända till dessa forskare som är som levande databaser över sverigefinländarnas historia.
Av Sarianna Kranz för Projekt forskning 20210217
