Om vithetsnormen och minoritetsforskning – samtal med Stellan Beckman

Om vithetsnormen och minoritetsforskning -samtal med Stellan Beckman

 
Intervju med Stellan Beckman, forskningsassistent och etnolog, som har arbetat på Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Stellan Beckman har författat masteruppsatsen Vit men inte svensk: Andra generationens sverigefinnar i den svenska vithetens marginal (2018) Han är också flitig bloggare och har ett Instagramkonto finska­_stereotyper, där han debatterar frågor rörande sverigefinländare. Vi möts via nätintervju kring frågor om hans masteruppsats.

Sarianna Kranz: Hur började din utforskning om sverigefinnar?

Beckman: Det handlade nog om ett slags kulmen i mina intressen på 2010-talet då jag å ena sidan började identifiera mig själv som sverigefinsk och för det andra tog del av den diskussionen som dök upp under samma tid om rasism, vita privilegier, samt att jag bekantade mig med den teoribildning och nya forskningen som kom om kritiska vithetsstudier i Sverige. Jag hade redan under 2015–16 börjat planera en masteruppsats inom etnologi om ämnet.

Under den här tiden kom boken Finnjävlar (Verbal förlag 2016, Kristian Borg som red.) ut och särskilt inledningen i boken berörde ämnet från post-kolonialt perspektiv, det inspirerade mig till att börja utforska vad ett postkolonialt perspektiv på sverigefinskhet kunde innebära och jag landade i att använda kritiska vithetsstudier i min studie.

SK: Varför valde du att forska utifrån post-koloniala teorier med fokus just på ras, klass och etnicitet?

Beckman: Nu är det ju inom minoritetsforskning så att man ofta väljer en minoritet gentemot en majoritet, tex, svenskar och sverigefinnar, där positionerna är Vi och De, det är forskningmodellen. Jag vill hitta en teori som skulle gå utöver denna modell, som problematiserar relationerna inom minoriteterna. Jag hade sett att det förekom inom litteraturen och även i sociala medier inom grupper som jag följer, diskussioner om hur sverigefinländare uppfattas av andra minoriteter och kom fram till att det inom sverigefinskheten finns diskussioner som jag kunde titta på genom kritiska ras- och vithetsstudier.

SK: Vad var det mest väsentliga du kom fram till? Vad hittade du? Vad slog dig med häpnad?

Beckman: Nu hade jag ju läst en hel del om de icke-vitas biografier och upplevelser om svenskar och rasismen som de upplever, så det var inte så mycket som förvånade mig, men det som jag fann intressant och relevant var att man kan prata om de vita privilegierna även för en etnisk minoritet. Att man inom forskningen kan diskutera vilka som är minoritet och majoritet, med hjälp av de teoretiska modellerna som jag använde i uppsatsen. Det innebar ju att sverigefinnar är en etnisk minoritet men i förhållande till andra minoriteter ändå del av den svenska vitheten.

Jag tog också upp klass, dels för att mina informanter tog upp det väldigt mycket, dels för att det förs en diskussion inom vissa sverigefinska grupper, kontexter, och även i majoritetssamhällets diskussion kring etnicitet, rasism, diskriminering. I USA har diskussionen förts under längre tid och jag ville introducera det till den svenska kontexten då jag tyckte den saknades och det var det som var resultatet egentligen att det går att använda dessa teorier i svensk kontext, trots att det finns misstro mot att dessa skulle kunna användas.

SK: Det är viktigt med de nya perspektiv som du lyfter fram i din masteruppsats, då den belyser minoritetsforskningen från en ny vinkel och nytt perspektiv, som kanske inte så ofta kommer fram i forskningen om sverigefinskhet. Jag själv stannade upp när jag mötte din uppsats, för att reflektera. Vad gäller ny forskning-vad tycker du man borde forska om?

Beckman: Genus är ju ett sådant perspektiv. Jag vet ju utifrån det jag läst, att man under 1980–90-talen inom invandrarforskningen som man kallade det då, framkom skillnader i förutsättningar i anpassningen och integrationen beroende på huruvida man som invandrare är finsk man eller kvinna. Om man tittar på statistik så har man funnit att de finska männen hade det svårare att anpassa sig. Jari Kuosmanen har skrivit om det i avhandlingen Finnkampen. Där beskrivs hur den familjebildningen löstes upp. Ofta kom man från landsbygden med de värderingar och familjesyn man hade därifrån, i Sverige gick kvinnorna ut till arbetslivet och blev självständiga. Finska män hamnade kanske oftare i arbetslöshet och misär. En del av forskningen har också fokuserat på de sociala problemen och de sverigefinska kvinnorna har hamnat i glömskan. Det är intressant, varför har det blivit så? Ändå har vi många kvinnliga forskare och i den kollektiva minnesbildningen har vi många sverigefinska kvinnliga författare, såsom tex. Alakoski.

SK: Det du säger har framkommit i flera intervjuer, att just de aktiva, positiva kvinnorna har man forskat väldigt lite om. Din egen mormor var en sådan kvinna?

Beckman: Min mormor var en utåtriktad kvinna, hon hjälpte andra hitflyttade finnar med arbete och bostad, hon blev belönad med en utmärkelse av den dåvarande finska presidenten för sitt arbete. Hon var med och startade Brottsoffer-jouren…så den här typen av berättelser är ju lite bortglömda i forskningen.

SK: Det kanske handlar just om stereotyper, att man gärna kategoriserar. Du har tittat på finska stereotyper lite närmare?

Beckman: Jag har ju under lång tid tittat på finska stereotyper och har en samling sedan 2015 som ständigt ökar i omfång. Man ser tydligt att det finska i film och litteratur oftast representeras i form av misär, och då oftast en man. Jag har hittat några exempel dock i serievärlden och litteraturen som lyfter fram en annan bild av finskheten, men de är få.

SK: Det verkar som att den andra generationen av sverigefinnar fattas också i den här representationen inom forskningen? Var är andra och tredje generationen i det här? Du själv är tredje generationens sverigefinne?

Beckman: Det finns flera forskaresåsom Marja Ågren och Lotta Weckström som har undersökt just den målgruppen. Men när det gäller mig, och många av mina informanter, så var sverigefinskheten inget man reflekterade över när man växte upp. Bilden som förmedlades just genom filmerna och litteraturen om sverigefinskhet handlade just om de här stereotypierna som vi pratar om och gödde ett slags självhat och många beskriver just vikten av att hitta kulturella produkter som man kunde identifiera sig med, som en mer positiv bild av det hela. Sedan har ju begreppet sverigefinne inte använts aktivt förrän mot slutet av 90-talet och senare. Att det blev mer etablerat gör det lättare att andra generationen hittar till det. Såsom Kristian Borg skriver i Finnjävlar var det som en ”Revival” (uppvaknande) under 2000 talet och senare 2010, att den andra generationen börjar hitta till sitt arv. Det är en revitalisering som inte bara handlar om språket utan också att man har en tillhörighet och en hel identitet.

SK: Det verkar finnas en hel aktivism nu kring sverigefinskhet?

Beckman: Det mesta handlar ju om språkliga rättigheter. Jag är med i en förening som heter fjärde Världen, jag är redaktör för deras tidskrift och deltar i deras podcast. Där intervjuade jag två sverigefinska aktivister, en från Malmö och en från Göteborg som pratar just om olika händelser kring finskspråkig skola och deras undervisning och hur de städerna behandlar det, som visar på att det fortfarande är mycket att göra. Man får möta mikroaggressioner och ibland dåliga svar. Det är den här typen av aktivism kring språk som man ser. Jag var dock själv med i ett annat sammanhang i en kommitté för återlämnandet av finska kvarlevor som hade samlats in av svenska rasbiologer under 1870-talet. Det är ju helt annan typ av aktivism som handlar om historisk upprättelse.

Beror på vad man menar med aktivismen; det görs ju dokumentärer, filmer, inom konsten har jag följt Sanna Laakso som gör konst utifrån knivar och eftersom finnarna har blivit negativt förknippade med knivar, tar hon tillbaka det med positiv laddning i stället. Det ser jag också som en typ av aktivism.

SK: Det ser ut som att det pågår en hos andra och tredje generationens sverigefinnar en omformulering om vad sverigefinskhet är?

Beckman: Ja, det stämmer nog. Sverigefinsk ungdom har ju en Instagram-kampanj som heter #Stoltsverigefinne som blev en bok och en utställning och de ska även göra en uppföljning av den. Där kommer ju frågan fram i deras material: vem är och vad innebär det att vara en sverigefinne? Många har ju föräldrar som inte är vita. I projektets första boksamling kommer den frågan upp. Jag tycker det är intressant att ta upp vad det innebär att vara i mellanförskapet. I svenskan har vi inte riktigt bra ord för det ännu. En del ord finns: Creol, blandad, mixad eller i mellanförskap. Men vilka ska användas?

I dokumentären ”Raskortet” som handlar om att vara svart i Sverige, var det en Jonathan (Sseruwagi), hans pappa är svart och mamma är vit finsk, han sade i programmet att det är ju ingen som ser på honom och ser att han är finsk, han bemöts bara med att han är svart. Den biten är ju intressant, vem är det som får tala i kollektiva minnesbildningen? Om man nu tittar på till exempel finnjävlar-podden, vilka är det de bjuder in? Vilka får samtala om sverigefinskhet? Det är inte alltid de icke-vita sverigefinnar får komma till tals som just sverigefinnar.

Som etnolog är jag intresserad av hur kultur görs. Likaså hur sverigefinskhet görs. Diskussionen i sociala mediegrupper och liknande handlar ofta om vilka vi är, och då följer också frågan om hur vi förhåller oss till andra i samhället. I positioneringen blir förhållandet oftast Vi och De. Det här behöver belysas och ses över- hur kan vi inkludera flera perspektiv på sverigefinskhet.

Rent generellt om man tittar på juridiska texter gör man skillnad mellan svenskar, nationella minoriteter och de andra. Det perspektivet har man inte analyserat så mycket, hur det genomsyrar hur vi talar om grupperna i samhället. Mina projekt handlar om viljan att komma bortom de här positioneringarna i tanken och diskussionen, hitta nya perspektiv.

SK: Du skriver i din uppsats om en upptäckt som du gjorde i den sverigefinska skolmiljön att en person med finsk förälder, men mörk hy, blev trakasserad. Inom den sverigefinska gruppen fanns en utstötande funktion mot de som inte var vita?

Beckman: Under 90-talet gick många med sverigefinsk bakgrund in i högerextrema sammanhang. Det är en skiftning från 1960–70-talet då definitionen mellan svenskt och finskt var att finnar var ”de andra”, skiljelinjen gick där. Just det här skiftet har intresserat mig då även om det till viss deluppmärksammats av forskare om rasism, har man inte empiriskt försökt undersöka och försöka förstå vad det sedan innebär för diskussionen kring rasism och rättigheter. Det är ett försök att hitta de här blinda fläckarna i forskning och debatten och lyfta fram dem. Det gynnar inte bara oss sverigefinnar utan det kan gynna hela diskussionen. Vem som får vara här i Sverige och liknande.

Om man tittar på forskningen i Sverige så kommer jag att tänka på Nina Spjuts avhandling “Att (ut)bilda ett folk”, där hon undersöker i skolböcker, hur finnar har rasifierats. Vad har man använts sig av för termer? Hennes forskning undersöker en lång tidsperiod (1860–2016)I hennes forskning framgår att från 1860 använder man begreppet ras för att beskriva finnar, ända fram till ca. 1960–70 då man byter ut ras mot termen nationalitet, eller etnicitet. Men beskrivningen är ändå den samma! Det här är viktigt, för om beskrivningen är den samma, men begreppet är annorlunda vad är då skillnaden? Hennes forskning utgår ifrån ett längre perspektiv och visar betydelsen av olika brott i tidslinjen och begreppsliga skiftningarna. Jag tycker det är viktigt att titta på avbrott och förändringar-vad betyder de? Likaså måste man titta på kontinuiteten. Det är ytterst relevant för att förstå vad som har hänt.

I sverigefinnarnas historia har man haft en tendens att skildra vissa tidpunkter. Efter kriget, 1960–70-talen, 80-talets händelser, men 90-talet har blivit lite som bortglömt kapitel. Under 90-talet kommer ju skrivelsen (skr 1994/95:1) om finska språkets ställning i Sverige, där man i en offentlig text för första gången fastslår att finska språket är ett minoritetsspråk som har funnits i Sverige flera hundratals år. I >minoritetsforskningen under den här perioden kan man även se att finnarna blev en kontrollgrupp gentemot andra invandrargrupper. Det skiftet är relevant om man vill förstå var forskningen befinner sig idag. Man gjorde en del kvantitativ forskning där man fann att sverigefinnar placerar sig högt vad gäller integrationsgrad, bostadskarriär osv. Det är intressant att sverigefinnar blivit en kontrollgrupp, varför blev man det? Den förändrade forskningsbilden ger gärna ett intryck av att man numera är accepterad som sverigefinne av majoritetssamhället. Samtidigt är ju frågan vem som får tillhöra den gruppen? Vem räknas in? Det verkar också att man accepteras av majoritetssamhället så länge det inte handlar om krav på >rättigheter.

SK: Har du något pågående forskningsprojekt du är med i?

Beckman: Inte för närvarande. Men jag skriver utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv i samarbete med Kulturhistoriska föreningen i Södertälje, en bok om sverigefinnarna i Södertälje, om tiden innan andra världskrigets slut och även om arbetskraftsinvandringen. Det ska bli en utställning och en bok. Jag håller på att skriva min doktorandansökan, den kommer att handla om sverigefinskhet, men utifrån finlandssvenskhet troligen. Finlandssvenskar räknas statistiskt in som sverigefinländare, det finns olika uppfattningar om det om man tittar på hur diskussionerna förs i sociala medier. Men också hur förhåller sig majoritetssamhället till dem? Deras konst och litteratur har ju från majoritetssvenskt håll fått generellt mer intresse än finskspråkiga författarnas för att nämna ett exempel.

SK: Vad motiverar dig som skribent och forskare?

Beckman: Det snabba svaret är kampen för rättvisa. Jag försöker alltid att tänka på vad kan den här saken jag vill studera eller forska om kan göra för andra människor. För mig handlar det alltid om att vara en del av större sammanhang. Även hitta nya perspektiv som kanske bryter upp den här väldigt svartvita världen som syns framför allt i sociala medier och även i nyhetsmedia, hitta de nya perspektiven som inte får plats och lyfta fram dem.

Samtalet med Stellan Beckman belyser viktiga frågor att diskutera vad gäller sverigefinskheten. En sverigefinsk identitet idag hos nya generationer består inte av samma komponenter som under 1960–70-talen. Sverigefinskheten är inte huggen i sten, kanske mer på en vaxtavla, som man kan sudda och formulera om?

Av Sarianna Kranz, Projekt: forskning, Sverigefinländska arkivet 20210212