Finskt blod, Svenskt hjärta?- samtal med Kai Latvalehto
Jag möter Kai Latvalehto, i en telefonintervju från Finland. Kai är en mångsidig man som doktorerat med ämnet sverigefinsk kulturidentitet 2018. Dessutom så har han medverkat i filmen ”Ingen riktig finne” som blev internationellt uppmärksammad. En far och en son beger sig ut på en resa som utvecklas till en musikalisk färd in i känslor och minnen av den finska immigrationen till Sverige; historier om skam, brott, alkoholism och familjehemligheter.
Numera är Kai verksamhetsledare för den sverigefinska Kulturambassaden i Uleåborg.
Men denna gång koncentrerar vi oss på forskningen och avhandlingen han gjort. I mars 2020 kom den svenska versionen ut. Den är en omarbetad version av avhandlingen.
Sarianna Kranz: Hur kom du på idén att göra din avhandling Finnish Blood, Swedish Heart?, som har den andra generationens sverigefinnar i fokus?
Kai Latvalehto: Idén har grott länge, men började ta form när jag arbetade med Mika Ronkainen och filmen ”Ingen riktig finne” och jag bekantade mig med sverigefinskhet och vad det begreppet betyder för sverigefinländare. Filmandet och skrivandet av avhandlingen pågick delvis samtidigt. Det som satte igång processen hängde ihop med att jag upptäckte att man inte forskat så mycket om andra och tredje generationens sverigefinländare. Själva filmandet, och resan med den, gav många svar på ett personligt plan, men ganska snart ville jag utvidga det från mig själv ut mot andras upplevelser och vidare sammanhang och betydelser, som når bortom mig själv. Jag ville inte gröta in mig runt mig själv, utan vidga perspektiven. Jag var även ganska tidigt inne på att skriva en avhandling som man orkar läsa igenom, så jag siktade mot att innehållet skulle vara mer tillgängligt än en genomsnittlig akademisk avhandling brukar vara. Den i mars 2020 utkomna svenska boken (Finskt blod, svenskt hjärta) som grundar sig på avhandlingen. Så arbetet har utvecklats mot även mer tillgängligt format och där finns uppdateringar om var vi befinner oss nu som sverigefinsk minoritet.
Man kan ju prata ganska abstrakt om 2 generationen sverigefinländare och det har man gjort också, både hittan och dittan. Det blir en skillnad när man pratar om det som självupplevd verklighet, som genom mina informanters röster, som hörs i min text och forskning.
SK: Vad använde du dig för av metod i din forskning?
Latvalehto: Jag hade informanter som jag samtalade med, och jag gick igenom deras livsberättelser i förhållande till rötter, släktingar och Finland. Det blev 100-tals intervjutimmar som sedan ordnades enligt teman.
SK: Vad var dina huvudsakliga slutsatser eller fynd du gjorde?
Latvalehto: Det finns inte ett enda svar som man kan lyfta fram, då det är komplext ämne. Men jag kan säga att det som överraskade mig var hur majoritetssamhällets normer och attityder i Sverige och i Finland påverkar hur man uppfattar sin identitet, som en person tillhörande en minoritet.
Dessa maktfaktorer har i Sverige påverkat den andra generationens möjligheter att bilda en stark sverigefinsk identitet. Den sverigefinska identiteten är oklar, särskilt för den andra generationens sverigefinnar. De har blivit födda in i majoritetskulturen. Majoritetssamhällets syn har stark påverkan på hur man upplever sig själv som minoritet och vilken identitet man anammar, vad som är tillåtet och accepterat, genom den diskussionen i samhället som förs. Det kom fram i intervjuerna att man identifierade sig som tex. 100% göteborgare, eller västeråsare, man valde aktivt att checka ut från den finska delen i ens identitet och anammade den svenska. Det finns många förklaringar till detta.
Jag blev under avhandlingen varse de krafterna som styr och påverkar hur identiteten formas i ett samhälle. Makt, klass, social status, språk…Sedan är ju språket är ju en nyckelfaktor och ödesfråga för sverigefinska identiteten i nya generationer, och finskans ställning blir allt svagare i Sverige, om man ser bakåt och jämför hur det var 2000 när minoritetsspråklagen kom och ser hur det är nu. Europarådet har ständigt kritiserat Sverige kring hur man stöder minoritetsspråken och arbetet med det.
SK: Hur kan man utnyttja forskning? Hur har du använt dig av din forskning?
Latvalehto: Ett sätt är ju det som jag har gjort med den svenska boken, den gör min forskning tillgänglig för den svenskspråkiga läsarkretsen. En följd av avhandlingen har också blivit Kulturambassaden i Uleåborg. Då många av mina informanter under avhandlingen var artister, lärare, journalister, som under uttryckte en önskan att komma till Finland, och de hade en slags dröm om att få besöka landet och arbeta där under en tid, väcktes tanken på ett kulturcentrum, ett residens, dit folk kunde komma och skriva eller arbeta med sina kulturella projekt. Jag blev beviljad kulturstöd för att starta den, och de första gästerna skulle ta plats precis då pandemin kom och satte det på en paus…Men när pandemin gått sin väg, tar jag upp arbetet igen.
SK: Hur ser du på kulturens betydelse för sverigefinländare?
Den har stor betydelse. Där har kulturen varit ett andra hemland, där man kunnat vistas och uttrycka sig. Jag ser att kulturen, musiken och andra uttrycksformer, och idrotten har gett sverigefinnar en plats att vara på som överskrider nationella gränser.
Från Kais bok:
”Det musikaliska umgänget kunde underlätta eller sudda ut de interna nationella konflikterna, om man så kände sig finsk-svensk, varken-eller, eller både-och” (s116 i Finskt blod, svenskt hjärta)
Och om kreativitetens betydelse:
Utmanande omständigheter och känslor av utanförskap kan också bidra till att bli en drivkraft och ett kreativt bränsle/…”På 2000-talet har de sverigefinska uppväxtförhållandena blivit mer lika majoritetssamhällets, vilket för många sannolikt minskat behovet av bearbetning. Det återstår att se om lika många sverigefinnar födda efter 1990 kommer att kliva fram som konstnärer och musiker. Det verkar osannolikt (och inget fel i det) sett till hur sverigefinskheten har utvecklats under 2010-talet” (s.229 i Finskt blod, svenskt hjärta)
SK: Vad tänker du om revitalisering och var är vi nu som sverigefinsk minoritet? När jag har pratat med några forskare i Sverige uttrycker de sig i positiva ordalag om en ny aktivism och känsla hos den nya generationen kring finska språket och identiteten som sverigefinsk, är du lite mer pessimistisk?
Latvalehto: Ja, kanske det. Jag funderar numera på att detta skulle kunna liknas med en buss som går på tomgång på en hållplats…jag tänker tillbaka på 10 år sedan då starka röster hördes och syntes, Alakoski, Sheriffi-tidningen, Nanna Huolmans film Kid svensk, det hände saker då.
Många av dagens sverigefinska ungdomar har förlorat sitt finska språk, det finns få verkligen tvåspråkiga. Nu är det ju så att mellan den första generationen och den andra finns ett gap mellan generationerna. Mallen för vem en sverigefinländare är och bör vara, följer den mallen. Bilden av sverigefinländare, som den förmedlas i svenskt samhälle, präglas fortfarande av hur man har uppfattat den första generationens sverigefinländare. De, i den första generationen tidsepok, har varit en stark byggare av välfärden i Sverige, och det finns en stolthet över ursprunget hos deras barn och barnbarn. Samtidigt har andra och tredje generationen kanske upplevt sig att falla mellan stolarna och bli utanför den sverigefinska kulturen, då de upplever att de inte själva är ”riktiga” sverigefinnar. Man kanske inte kan finska, och har kanske knappt besökt landet. Den finska delen av identiteten har funnits där men har ibland tryckts undan som en diffus massa.
Men det spelar roll varifrån man kommer, även i denna tid då globalisering påverkar vårt identitetsbygge så starkt. Den globala trenden som påverkar så att många blir ännu mer splittrade i sin identitet, eller skapar sig ny identitet genom att flytta till andra länder och studera eller arbeta…men jag anser att uppväxten har betydelse, trots allt så finns den där, om inte annars så i form av en sorg över något förlorat. Språket i familjen har betydelse, uppväxten präglar oss starkt! Sedan har inte alla ”kommit ut från skåpet” med sin finska identitet alls, men de har gömt det inom sig.
Så trots att sverigefinländare har varit en del av Sverige under lång tid, rent historiskt sett, så har inte Sverige uttryckt intresse att veta mycket om finnarna eller Finland, och detta ointresse speglas också på sverigefinnarnas upplevelse av sig själva. Deras identitet spelar med svenskarnas regler, eller normer. Både forskningen om sverigefinländare och deras kulturella uttryck behövs i den svenska grundstammen, göra den rikare. Det är inte borta från någon om de tar plats, utan tillför rikedom och kunskap.
Men det är klart att man behöver uttrycka sig positivt, även om det görs för lite forskning om sverigefinländare i förhållande till folkmängden hos minoriteten, likaså är aktivismen liten, t.ex. i små grupper på internet. Men det är klart, det lönar sig inte att prata negativt, då blir man som en Don Quijote mot väderkvarnarna…
Som en kommentar från mig ett citat här från Kais bok:
”Det finns flera vägar till en fungerande tvåspråkighet, men när det gäller finskans ställning i Sverige kan det konstateras att stödet är och har varit otillräckligt, även om föräldrarna skulle följa den tumregeln att konsekvent tala sitt modersmål, eller det språk man vill att barnet skall lära sig. Barn som lär sig ett minoritetsspråk hemma kommer att ha svårigheter att utveckla språket tillräckligt inom det nuvarande skolsystemet. Svenskans dominans är så stor i samhället att utvecklingen av minoritetsspråken begränsas.” (s.228 i Finskt blod, svenskt hjärta) men i sammanfattningen i boken kommer en (mer hoppfull) kompletterande kommentar:
”Politiska förbättringar sker gradvis och på vissa nivåer har åtgärderna varit särskilt omfattande/… Sverigefinnar år 2020 har privilegiet att inte vara medvetna om sin bakgrund och, oftast, att inte bli påminda om, utpekade eller stigmatiserade på grund av sin bakgrund. Det handlar om en tystlåten framgångsberättelse” (s.229 i Finskt blod, svenskt hjärta)
Jag som intervjuar och läser tänker att frågorna och svaren handlar om komplexa fenomen, som har det svarta och vita blandade i olika nyanser på skalan och de enkla slutsatserna är svåra.
SK: Hos dina informanter upptäckte du att många av andra generationens sverigefinnar till slut ”kom ut skåpet” med sin finska bakgrund. Vad gör att man kommer ut från skåpet och omfamnar sin finskhet?
Latvalehto: Vanligtvis finns det tre huvudanledningar:
1) Ens föräldrar eller mor-farföräldrar har förmedlat finskheten, den finns nära. Även geografiskt, det pockar på
2) Någonting i livet händer, ofta traumatiskt, som leder till en utforskning om vem man egentligen är i grund och botten
3) Konstnärlighet: det finska letar sig fram i ens uttryck eller blir intressant att utforska
Jag konstaterar att här behöver vi stanna just nu, även om det känns att vi bara hunnit skrapa vid ytan på detta ämne. Trots att Kai låter lite bister ibland verkar det finnas hos honom en stark tro på den kraften som rötterna i ett annat land för med sig i form av omedveten strävan efter att bli komplett. Jag läser Kais bok ”Finskt blod, svenskt hjärta”
”Upplevelsen av att växa upp i en familj som skiljer sig från allmänheten går direkt in i barns psykiska ryggmärg, även om de inte skulle lägga märke till några nyansskillnader. Det kan i stället dyka upp senare i livet. Föräldraskapet förstärkte eller ”öppnade upp” finskheten för samtliga informanter som fått barn.” (s.228 i Finskt blod, svenskt hjärta)
Detta blev faktum i mitt fall, först när barnen föddes aktualiserades alla frågorna kring språk som vi ska använda hemma, vilken skola barnen skulle gå i och det kollektiva i att vara en del av en majoritet. Igenkänningsfaktorn är stor när man läser Kais bok. Kan starkt rekommendera! Liksom filmen “Ingen riktig finne”. Vill man veta hur den andra generationen har haft och har finns här en hel del ledtrådar…
Av Sarianna Kranz, projektledare för Projekt- forskning, Sverigefinländarnas Arkiv
