Om nya perspektiv på utlandsfinskhet – Samtal med forskaren Johanna Leinonen
Johanna Leinonen arbetar som akademiforskare (Via Finlands Akademi) vid universitetet i Uleåborg, på Historia-kultur- och kommunikationsvetenskapliga forskningsenheten. Hon gjorde sin doktorsavhandling med specialisering inom Migrationshistoria vid Minnesota universitet 2011, och är docent inom den mångkulturella forskningen vid Åbo Universitet. Leinonen har djup forskningserfarenhet om frågor kring emigrations-och migrationsforskning och då särskild ur transnationella familjers perspektiv. Hon intresserar sig särskilt hur tvingad migration påverkar på familjer.
Sarianna Kranz:
Du och Miika Tervonen har tillsammans varit redaktörer för boken Minoriteter som migranter, perspektiv den mångsidiga migrationshistorian (Vähemmistöt muuttajina, perspektiivejä muuttoliikehistorian moninaisuuteen) som ges ut via Migrationsintitutet 2021. Hur kom den till?
Johanna Leinonen: Vi blev båda intresserade av hur man förstår och beskriver vilka utlandsfinnar är, då vi upplevde att det finns en ganska ensidig bild av vilka det handlar om. Dessutom fann vi genom forskning att en stor andel dem som emigrerade till Amerika var svenskspråkiga finländare. Representationen var stor i förhållande till hur stor gruppen är i Finland. En betydande del av finlandssvenskar har också flyttat till Sverige. Vi började undra kring varför det har blivit så.
En annan sak som Miika Tervonen och Inka Jensen, har forskat i och också skriver om i boken, är romernas migrationsrörelser. I deras artikel Satumaa vai umpikuja? Suomen romanien siirtolaisuus Ruotsiin (Sagornas land eller återvändsgränd? De finska romernas invandring till Sverige) skriver de om detta. Även hos den gruppen är förhållandet mellan hur många som flyttat till Sverige stor jämfört med hur stor gruppen utgör i Finland av populationen.
Men dessa båda fenomen syns inte särskilt mycket i forskningen av utlandsfinnarna, eller i bilden av vem en utlandsfinsk person är. Det finns en bild av vem eller hurdan en sådan person är, men den utgår då utifrån frågor om hur man bevarar den finska och hur man förmedlar det vidare till sina barn, och den bilden utgår utifrån den finska majoritetspopulationens narrativ om sig själv som homogen kultur. Man behöver stanna upp och titta på vad det egentligen handlar om? Vad är det att vara utlandsfinsk? Den förutsägbara bilden förändras om man forskar om dem som tillhör minoriterna i Finland men som utvandrat. De kan tillhöra kulturell-, språklig- eller rasminoritet. Vi hade också planer på att få med en artikel som skulle handla om de sexuella minoriteters bilder om hur det är att vara finsk utomlands, men tiden räckte inte till den här gången. Vi har ett par forskare i Finland som håller på att forska i detta, tex. Outi Lepola som har forskat om de sexuella minoriteterna i Berlin.
Hanna Lindberg i sin tur skriver i artikeln Kohti sivistystä – suomenruotsalaisten kuurojen maastamuutto Ruotsiin 1950–2000, (I riktning mot bildning-de finlandssvenska dövas emigration till Sverige 1950–2000) om de döva som flyttat till Sverige för att få en grundskoleutbildning i teckenspråk på svenska, då den utbildningen inte finns för svenskspråkiga döva i Finland.
Vår motivation bakom och utgångspunkt med artiklarna i boken är just att den nationella (finska) narrationen om en homogen kulturen är ensidig, då man har utelämnat de här grupperna av människor.Detta återspeglar sig också i berättelserna om vem och hur en utlandskfinsk är, det samma gäller även forskningen om dem.
SK:
Vad tar ni upp mer av sådant som berör sverigefinländarna i dessa artiklar i boken?
Leinonen: I boken finns flera artiklar som handlar om ämnen som berör detta förutom nämnda artikel om romer av Miika Tervonen, och Hanna Lindbergs text om de dövas situation också Blanka Henrikssons artikel Sitä on ikään kuin aina välissä” – performatiiviset rajat Ruotsiin muuttaneiden suomenruotsalaisten haastatteluissa (Man är alltid liksom mitt emellan- de performativa gränserna bland finlandssvenska ungdomarnas intervjuer). Materialet som den här studien grundar sig på består av 20 skriftliga svar på Svenska Litteratursällskapet i Finlands (SLS) frågelista ”Tur och retur” från 2016, samt muntliga intervjuer under perioden 2016–18, med 27 personer som flyttat från Finland till främst Göteborg, Stockholm och Umeå. Alla migranter är mellan 18 och 30 år gamla i den stund de beskriver sin flytt som skett mellan åren 2010 och 2017.
Där kommer det fram att en av flera anledningar till flytten har varit atmosfären och attityderna i Finland. De uttrycker det som att diskussionerna i samhället blivit mer hätska och polariserade och det har medverkat till öka trycket bortifrån landet. Sverige har känts kulturellt och språkligt bekant och lätt att smälta in i, somliga uttrycker det som att det inte ens känns som att flytta utomlands. Även om artikeln också visar på att riktigt så enkelt är det inte, utan att det finns kännbara skillnader i kulturerna och anpassningen.
SK:
Jag tror att det här är igenkänningsfaktor hos andra generationens sverigefinländare också att trots språket, så är man ändå annorlunda och mittemellan två kulturer?
Leinonen: Ja, Blanka har skrivit också om just de här glappen mellan kulturerna, eller att man inte har samma referenser som de andra som vuxit upp inne i kulturen.
En annan sak som har ofta förbiser i forskningen om sverigefinländare är historien om dme som blev tvingade till immigration. Däribland de som tvångsmigrerades från Östra Karelen. Seija Jalagin skriver i sin artikel Itäkarjalaisten ”toinen pakolaisuus” Ruotsiin (Östra Karelens emigranters andra flyktingfärd till Sverige), om kareler som på 20-och 30-talet först tvångsmigrerades till Finland och sedan flydde efter kriget till Sverige.
Outi Kähäri i sin tur har skrivit om de Ingermanländska flyktingars färd till Finland under andra världskriget, om den tvingande återflytten till Ryssland, och hur en del flydde till Sverige i stället. Anledning till flykten för många ingermanlänningar var dels att undvika flytten till Ryssland, dels upplevelser av att attityderna i Finland inte var så positiva gentemot dem.
SK:
I presentationen av boken på Migrationsinstitutets sida står det att ni med den här boken har förnyat forskningen om utlandsfinnar. Vad är det ni har gjort? Har ni använt nya metoder eller vad består förnyelsen av?
Leinonen: Just i den här boken handlar det om den tematiska mångfalden, att vi vill ge flera perspektiv och utvidga den existerande bilden av utlandsfinskheten, göra den mer mångfasetterad. Vi vill också belysa betydelsen av att uppleva sig själv som annorlunda då man tillhör en minoritet, och hur den upplevelsen kan knuffa ut en från landet, orsaka flytt. Vi undersöker vad det berättar om nationen Finland att det genom tiderna har uppstått behov hos en del av minoriteter eller grupper av människor att lämna landet.
SK:
Vad är det för metoder forskarna i boken har använt i sina studier? Har ni intervjuat folk som tillhör minoriteterna eller hur har ni fått fram data?
Leinonen: De flesta har använt sig av intervjumaterial, men inte alla, då en del grundar sig i historiska källor. Författarna använder både citat från röster och gör analyser som grundar sig på intervjumaterial och andra viktiga historiska källor, som grundar sig på arkiv och liknande.
SK:
Du är också med i ett nätverksprojekt Histories of Refugeedom in the Nordic Countries, vad är det för projekt?
Leinonen: Det är ett projekt som är finansierat av NOS-HS som stödjer just nätverkande mellan de nordiska länderna genom olika typer av workshop. I nätverket ingår från Finland jag och Seija Jalagin från Uleåborgs universitet och Miika Tervonen från Migrationsinstitutet samt 2 från Norge, Sverige och en från Danmark. Det här projektet anknyter till forskningen om flyktingrörelser och tvingad migration och hur man kan se en viss historielöshet i forskningen- att den situation ses som en nutidakris i samhället och behandlas isolerat från historia. Den historievetenskapliga och samhällsvetenskapliga forskningen möts inte i alla gånger när man studerar frågan.
Man kan också se hur migrationsforskningen sker i ett slags nationella fack, man har sällan tittat på större sammanhang internationellt. Hur är förhållandet mellan de flyttrörelserna och de nationella narrativen om nationens historia- tar man med det som skett in i sin historiebeskrivning som en formande faktor, eller har man forskat om flyttrörelser som en utifrån kommande isolerad händelse. Vilka får komma in och vilka inte och vilka krafter knuffar människor ut från landet? Vad säger det om nationerna? Hur sätts gränserna för vilka som får stanna och vilka behöver lämna landet?
I det här projektet vill vi kartlägga vad migrationshistorisk forskning och hur vi kan vidga vår förståelse om dem som tvångsmigrerats och om flyktingrörelser i allmänhet. Vi forskar i hur de nordiska länderna har tillsammans och var för sig reagerat på flyktingar, flyktingrörelser och hur de själva producerat migration.
Första nätverkshändelsen blir nu i april förmodligen i Uleåborg, sedan följer en i Sverige och Norge. Det här projektet fortsätter till år 2022. Meningen är att arbetet leder till en gemensam publikation, en bok.
SK:
Hur har du själv blivit intresserad av just dessa fält för dina studier och forskning?
Leinonen: Från början har jag varit riktad mot forskningen om dem som emigrerat till Amerika och jag arbetade på Åbo universitet med den typen av forskning. Under min avhandling arbetade jag en period i USA, Minnesota, där min avhandling också blev klar, och den handlade om transnationella familjer. Det är ju så att numera de som flyttar från Finland till USA ofta gör det pga. giftermål eller familjeband. Jag forskade i den flyttrörelsen och intervjuade människor som flyttat till USA, men utvidgade sedan min studie till att även omfatta amerikaner som flyttat till Finland, som också gjort det av familjeskäl. När min forskning uppdagade en skillnad i hur man blir bemött i sina nya länder i den globala jämförelsen mellan olika migrationsgrupper, blev jag intresserad av hierarkier kring invandrargrupper.
Flera av de intervjuade amerikanerna som flyttat till Finland konstaterade att deras hudfärg, nationalitet och klass-tillhörighet påverkade mottagandet i Finland. Då de själva var högutbildade, av europeisk härkomst, samt medborgare i USA, kände de sig priviligierade- de blev inte bemötta som “invandrare”. Invandrare som begrepp har ju blivit en rasifierad kategori likväl i Finland som i över lag i Europa.
Då jag i min forskning studerade just transnationella familjer, så handlade det ju om familjer som håller samman, mycket tack vare den priviligierade ställningen och frågan väcktes hos mig om vad händer med de som inte kan hålla samman? Då i den globala hierarkin mellan olika invandrargrupper hamnar de ju längst ner, de som är ensamma, eller blir separerade till exempel genom den politiken som har funnits det senaste årtiondet.
Jag var med ett kort tag i ett projekt där man intervjuade flyktingar som kommit till Finland, men som hade blivit separerade av sina familjemedlemmar vid flykten. Många av de har inte lyckats få in sina familjemedlemmar på grund av den strängare invandringspolitiken som har genomförts i Finland. Genom mitt deltagande i det projektet fick jag förståelse hur våldsamma lagarna upplevs och hur svåra umbäranden familjerna går igenom, vilket lidande det orsakar.
Jag pratade senare med en person som arbetade på en hjälporganisation, som aktivt hjälper dessa familjer och hon sade någonting som gjorde avtryck: att man inte i Finland, (och andra europeiska länder), som har skapat den familjepolitiska strängare lagstiftningen, förstår att det skapar problem som sträcker sig över generationer- det är inte endast familjen här och nu som drabbas utan det drabbar flera generationer.
Senare träffade jag Outi Kähäri, som forskar om ingermanlänningars liv, vars livsöden just drabbades av detta, att familjerna splittrades och följderna påverkade dem materiellt, emotionellt och på andra sätt. Då om man jämför hur olika livet gestaltat sig för ingermanlänningar som blev kvar i Sovjetunionen med de som kom till Finland eller flydde till Sverige, så ser man stora olikheter. Vid upptäckten av det här fältet började vi söka finansiering till det projekt som nu pågår: Postmemory- forskning om tvångsmigrationens och familjeseparationens påverkan över generationerna, som nu pågår. (Mer om projektet på hemsidan https://postmemories.com/)
Så man kan säga att mina upptäckter kring familjeseparationers påverkan på generationer som följer, och mitt intresse att förena den historiska vetenskapliga forskningen med den samhällsvetenskapliga, har varit bland de motiverande faktorerna till varför jag forskar i de här ämnena just nu.
Sedan har jag min egen forskning genom (Finska) Akademin, där fokus ligger på evakueringsfärden (Från Karelen) under andra världskriget och de nutida flyktingfärden i en dialog. Där har jag samma strävan att förena historia med nutiden. Tanken är att undersöka om det trots många skillnader i kontexten runtomkring, finns tydliga likheter i upplevelser och följder av färden som skett ofrivilligt, genom tvingande faktorer. Det gemensamma i erfarenheter att lämna sitt hem och tvingas ut på en okänd färd, vilka spår har det lämnat?
SK:
Vad motiverar dig som forskare?
Leinonen: En sak är ju att man just kan utmana de låsta tankesätten och få människor att reflektera över kategoriseringar och facktänkande, och att bringa in i forskningen nya och förhoppningsvist också överraskande infallsvinklar på invanda föreställningar.
Sedan tycker jag om människors berättelser, jag har ju använt mig av intervjuer som en del av metoderna i min forskning. Då personerna reflekterar över frågorna blir det också så att det berör hela livshistorien, trots att frågorna är riktade mot tex. evakuerings färden, och forskaren bli en slags reflekterande yta… Jag tror det kan i sig vara en meningsfull upplevelse som kan vara nyttig och välgörande. Att bli lyssnad på.
Då människor som jag intervjuat också upplever att de har blivit hårt utsatta av livet, har de en stark motivation att berätta om det. Det finns en önskan om att man ska diskutera hur politiken drabbar familjer i verkligheten. När man möter den utsattheten och får vetskap om den, önskar och vill man att forskningen ska komma dem till gagn och att den kan belysa missförhållanden och lyfta fram situationen till diskussion. Tillföra ny kunskap.
För mig som intervjuat Johanna Leinonen blir vikten av att upptäcka och belysa områden i forskning som tidigare inte blivit sedda stor, men också att koppla samman det som händer nu med historia, förstå att det inte handlar om isolerade händelser, utan de kan kopplas till globala sammanhang och kontext. Att Johannas och hennes kollegors forskning även belyser vad utlandsfinskhet betyder ur nya infallsvinklar är välkommet också för andra generationens sverigefinnar, som ju fortfarande ligger lite i forskningsskuggan bakom den forskning som förmedlat kunskap om den första generationen.
