Om samspel mellan forskning och revitaliseringsarbete – samtal med Leena Huss
Leena Huss har varit verksam länge på Uppsala universitet, och från år 2010 på Hugo Valentin centrum. 2009 utnämndes hon till professor i finska vid Uppsala universitet och blev därmed Sveriges första kvinnliga professor i finska. Hon har också varit docent i minoritetsspråksforskning vid Helsingfors universitet och professor II vid Norges Arktiske Universitet, Tromsø. Jag fick tillfälle att samtala med henne via nätet och här följer anteckningar från vårt samtal.
Jag börjar med att ställa en fråga om hur man kan använda forskningen som stöd för arbetet med att förstärka minoriteters rättigheter?
Huss svarar att forskningen exempelvis har använts i Europarådet för att i Expertkommittén för minoritetsspråksstadgan diskutera och lyfta fram viktiga fokusfrågor för minoriteterna. (Europarådet arbetar i huvudsak med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsutveckling, och ska inte förväxlas med vare sig Europeiska rådet, som utgörs av stats- eller regeringscheferna i EU:s medlemsstater, eller Europeiska unionens råd, som är EU:s ena lagstiftande institution.) Hon menar att det finns en poäng i att prata om och lyfta upp minoritetsfrågor, utan att försöka övertala majoriteten till något i första hand. Hellre ge minoriteten styrka och möjligheter att själva stärkas och förstå vad som är bäst för de själva och deras barn. Men det är viktigt med den politiska ramen som stöder det.
Hennes egen forskning rör sig inom området språkforskning och har kommit att användas som kunskapsunderlag i hennes arbete på många sätt, bland annat genom kurser och utbildningar hon genomfört. Huss betonar att hon har velat arbeta hand i hand med minoriteternas företrädare. Hon har samarbetat med Förvaltningsområden och kommunernas (minoritetsspråks) koordinatorer för att stödja dem i deras arbete. Olika kommuner arbetar på olika sätt, men hon nämner Luleå som ett exempel på lyckat arbete under lång tid: kommunen skapade en vision om att bli bästa förvaltningsområdet, när det gäller minoritetsspråken, hela vägen från förskolan till gymnasiet och de utarbetade en detaljerad plan, som är proaktiv och som nu håller på att genomföras punkt för punkt! Forskning och forskare kan ge styrka och förstärka kompetensen i dessa processer genom direkt kontakt med samråden, tjänstemännen och politikerna.
Hon menar att kraften till revitalisering kommer inifrån och fortplantar sig till praktiska lösningar. Ibland hjälper inte politiska lösningar om inte motivationen finns hos människorna själva. Minoritetslagstiftning förstärker rättigheterna utifrån, men människorna själva behöver också ha motivation och engagemang och bruka rättigheterna. Att tvinga hjälper lite. Huss har använt sin tid och kraft till att förstärka och ge kraft till de som är i fokus; minoriteterna själva.
Hur mår revitaliseringen idag?
Huss uttrycker positiva känslor och hopp kring revitaliseringsarbetet idag. Många unga verkar känna stolthet över sina finska rötter och sverigefinska identitet. Det är glädjande, då hon även minns farhågorna hon själv kände under 80-talet, ifall finska språket skulle finnas kvar i familjer som integrerats in i det svenska samhället. Att sverigefinnarna fick status som nationell minoritet år 2000 förändrade mycket. Ungdomar ser också fler möjligheter med att kunna finska, även i arbetslivet. Finland är nära, man kan studera och arbeta där. Man kan använda finska även i arbetslivet i Sverige i viss mån. Sverigefinnarnas status är också högre idag än den har varit tidigare. Men språket är en ödesfråga för minoritetens bevarande!
Berätta lite om Hugo Valentin Centrum och när ni startade en forskargrupp som skulle rikta sin forskning mot just nationella minoriteter
När minoritetslagen kom 2000, då blev det uppenbart för Huss att detta borde också speglas i Universitetsvärlden och forskningen. Tillsammans med Satu Gröndahl och med ledningens tillåtelse började då arbetet på Hugo Valentin centrum, där forumet NAMIS bildades, vars syfte var (och är) att initiera, bedriva och sprida forskning som rör de nationella minoriteterna i Sverige. Tanken är att det ska fungera som forum för kunskapsutbyte mellan forskare inom det breda minoritetsfältet.
Gröndahl och Huss startade en kurs 2003 ”Det flerspråkiga Sverige” där även delkursen “Nationella minoritetsspråk förr och nu” ingick. Man bjöd in talare och till kurserna kom folk från när och fjärran. Kursen hade starkt fokus på revitaliseringsarbetet. Seminarierna och kurserna var öppna för alla som hade grundläggande behörighet för universitet. Deltagarna kunde vara bibliotekarier, lärare och inte bara sverigefinnar utan en hel del svenskar också, som annars inte hade direkt kontakt med Finland, eller rötter i familjen därifrån. Huss nämner under intervjun, att hon har upplevt att det finns ett större antal svenskar som verkligen intresserar sig i frågorna, än vad man kanske tror inom minoritetsgrupperna själva.
Jag avslutar med att fråga om kulturens betydelse i revitaliseringsarbetet och i
förhållande till samarbete med forskning?
Hon blir tydligt inspirerad: kulturen verkar vara henne nära hjärtat. Hon nämner Satu Gröndahl och hennes arbeten om sverigefinsk litteratur. Huss främjar tanken att man anknyter konsten till forskningen och att den konstnärliga utforskningen är viktig. Hon nämner Indigenous Scientific and Art Conference, i Sapporo 2017, organiserat av The Centre for Environmental and Minority Policy Studies (CEMiPoS). De arbetar med att skydda minoritets- och urfolksrättigheterna genom vetenskaplig forskning, konferenser, konstutställningar och performanser och artiklar. (Mer på deras hemsida https://cemipos.org/about) Hon berättar hur konsten kan användas till att berätta och stärka minoritetens identitet och upplevelser: som en polsk aktivistteater som organiserat aktioner om frågor med abortmotståndet i landet men även om urfolkskvinnors rättigheter, till exempel genom dansföreställningar som beskriver Ainu folkets, särskilt kvinnors, svåra historia i form av workshopar där även ainukvinnor deltagit. Eller som en konstnär, Louise Fontain, som själv är inuit och har blivit berövat sitt språk som liten (man sände henne till Danmark för att fördanskas) men som nu genom foto, poesi och teater uttrycker inuitverkligheten i sin konst. Huss lyfter också fram Tomas Colbengtsons konst, en sydsamisk konstnär, som använder konsten till att protestera och skapa en medvetenhet i syfte att stärka samerna. I Sverige är också Britta Marakatt- Labba en känd konstnär som i sitt broderi har beskrivit samefolkets liv och känslor.
Hur kan vi sverigefinnar använda oss av konsten?
Vi har använt konsten, svarar Huss, och använder den idag. Hon frågar om jag har sett Tarja Lorentzons pjäs” Mormors svarta ögon”? (2018 på Dramaten) Pjäsen lyfter de frågorna som många sverigefinnar känner igen, hur uppväxten med förälder från Finland kan vara, en del om skammen, stoltheten, minnen, språkförlusten.
Vad gäller forskare som tagit upp den sverigefinska kulturens betydelse nämner hon förutom Satu Gröndahls arbete om sverigefinsk litteratur och folklore, också Pekka Suutari som i sin avhandling ”Götajoen jenkka” har undersökt musikens betydelse i förhållande till den sverigefinska identiteten. Också Darya Pakarinen med sin Månskensorkester har bidragit i denna musiktradition. Sedan är ju Finnskogarnas kultur och traditioner ett kapitel för sig.
Huss säger att hon beundrar och har lagt märke till, att ur den gruppen sverigefinnar, som ibland har haft en svår uppväxt, har många konstnärliga röster kommit ur. Många kvinnliga författare har lyft fram svåra känslor. Susanna Alakoski med sitt Svinalängorna som ett exempel.
Det är viktigt att vi fortsätter att berätta om vår historia genom konsten (och forskningen). De yngres berättelser behöver få plats också- för dem handlar det kanske om smärtan av att ha förlorat språket, det finska språket, och att man nu önskar att komma in i den kulturella gemenskapen. Det är de unga som driver revitaliseringen och att språket kommer att finnas kvar.
Huss håller tillsammans med en kollega på med att skriva en handbok om revitalisering, samt en artikel om sverigefinnarna och finska språkets framtid i Sverige som kommer ut i höst. Då kan vi få lägesuppdatering inom ämnet. Det ser vi fram emot!
Språket- det är ödesfrågan för sverigefinnarna, vi behöver arbeta med det, i bild och ord, teater och musik och genom forskning, det är en av slutsatserna i detta samtal för mig. Revitalisering av språket sker inte av sig självt, det behövs motivation och investering av
kraft och mod, för att det ska fortsätta.
/Sarianna Kranz, projektledare, Sverigefinländarnas Arkiv, Projekt:Forskning
