Hugo Valentincentrum och minoritetsforskning – samtal med Satu Gröndahl
Satu Gröndahl är Docent och universitetslektor på Hugo Valentin Centrum och Institutionen för moderna språk på Uppsala universitet.
Sarianna Kranz: Du arbetar på Hugo Valentincentrum med forskning i finsk och sverigefinsk migrantlitteratur, nordiska minoritetslitteraturer, intersektionalitet, samhälle och litteratur. Du är också en av grundarna till avdelningen som forskar just i minoriteter.
Sarianna Kranz: Hur och varför kom centret till?
Satu Gröndahl: NAMIS Forum för nationella minoriteter i Sverige grundades då de av Sverige ratificerade minoritetskonventioner kom till stånd. Platsen blev Centrum för multietniskt centrum i Uppsala universitet. Centrums verksamhetsområde innefattade redan både forskning om fleretnicitet, och forskning om de gamla minoriteterna. Då blev det ett naturligt led i arbetet att starta NAMIS-verksamhet i samband med detta centrum. Vi upptäckte också i det praktiska arbetet, att efter ratificeringen kom det upp frågor om de nationella minoriteterna. Minoriteterna själva blev mer organiserade och Centrumets verksamhetsbeskrivning matchade det bra. Själva multietniska forskningscentrumet grundades 1980-talet. NAMIS- forumet startades 2000.
SK: Finns det nya projekt som berör sverigefinländare just nu på gång? Hur verkar Hugo Valentin-centrum idag i förhållande till sverigefinska minoriteteten? Nätverkande? Seminarier?
Gröndahl: En del av Hugo Valentin Centrums forskning som var riktad mot större publik har flyttat till andra aktörer. Till exempel NAMIS-nyhetsbrevets roll har blivit ersatt av det arbete som länsstyrelsen och minoritet.se gör. Det här innebär att centrets direkta kontakt med minoriteter och deras organisationer har minskat och att centret har också flyttat tyngdpunkten till forskningen i sig i sin profil. HVC erbjuder nästan årligen, eller åtminstone vartannat år, en postdoktortjänst, som är till forskning om de nationella minoriteterna.
HVC har under åren arbetat med de nationella minoriteterna, forskat och skrivit rapporter och utredningar om dem, som till exempel uppdraget till konstitutionsutskottet ”Kunskapsöversikt om nationella minoriteter 2012”, som berörde alla minoriteter. Ofta deltar vi i remissarbete och bara under 2020 har det varit två utredningar som vi gett remissvar på.
Den tidigare kursen på HVC om nationella minoriteter har nu flyttats till Institutionen för moderna språk på Uppsala universitet. Den gavs första gången hösten 2020.
I min tjänst på Institutionen för moderna språk hör en ny kurs som jag har utvecklat, den gavs för första gången förra läsåret. Det här visar ju också att forskningen om sverigefinländarna förändras genom tiderna. De kulturella uttrycken är mer synliga på samhällsnivån än förut.
Kursen heter Finsk migrantlitteratur, 7,5 hp (mer info här)
Vad gäller seminarieverksamheten har den varit på paus under Covid19-tiden, men det kommer att fortsätta i framtiden vid Institutionen för moderna språk.
Tidningen Multiethnica 2019 och 2020 tar upp flerspråkig litteratur och temanumret 2021 fokuserar på sosiolingvistisk perspektiv på ungdomar och minoritetsspråk. Temanumret är under arbete och vi hoppas på att det kommer också in artiklar om sverigefinska ungdomarna och deras situation.
SK: Du själv har forskat och skrivit en hel del om sverigefinsk litteratur. Vad är dess roll i förhållande till revitaliseringen?
Gröndahl: Man kan ju se rent historiskt att sverigefinska litteraturen har riktat sig mot de vuxna och den äldre delen av befolkning och deras behov. Det har fungerat som ett kulturellt kitt bland vuxna sverigefinnar som deras kulturverksamhet. Det har varit de vuxnas rörelse, jämförelsevis med den tornedalska och meänkieli-litteraturen där har man haft mer fokus på barnlitteraturen, då för dem handlar det om språkets förmedling till nästa generation, som är revitalisering i dess egentliga mening. Finnarna i Sverige har ju haft tillgång till bra litteratur för barn och ungdomar från Finland så samma behov har inte uppstått. Finland är ju nära.
Sverigefinska litteraturen har nog mer utgjort symbolvärde för den sverigefinska identiteten, inte ett verktyg för revitalisering, i den meningen att man för vidare språket genom den till sina barn, till skillnad från som det är till exempel för de som använder meänkieli. För dem är litteraturen ett verktyg i sig för revitaliseringen. De har ett behov att skapa språkets corpus, samma behov finns inte för finskan i Sverige.
Språket är core value, språket och relationen till språket utgör kärnan i identiteten hos sverigefinnar liksom hos samerna och tornedalingar. Språket kan vara svenska också, även om till den sverigefinska identiteten hör en relation till finska språket, även om man inte själv skulle kunna tala språket. Man positionerar sig i förhållande till språket.
Jag har skrivit mer om ämnet t.ex. i boken “Minority Literature as an Emancipatory Force: The Development of Tornedalian and Sweden-Finnish Literature”. Ways of being in the world: Studies on European minority literatures. Där behandlar jag just minoriteternas litteratur och dess utveckling och förhållande till revitalisering av deras språk.
SK: Hur viktig är kulturen för sverigefinsk identitet?
Gröndahl: Det skulle behövas forskning kring detta. Särskilt vad gäller andra och tredje generationens kultur, det är där det finns skillnader i hur man uppfattar sin identitet och hur man förhåller sig till språket. Det vore viktigt att forska i, där sker mycket av utvecklingen kring sverigefinsk identitet. Jag tänker på Kristian Borgs Finnjävlar och Kai Latvalehtos film (Ingen riktig finne) och flera andra… Här finns mycket man skulle behöva samla in och skapa översikt om vad de berättar och beskriver vad gäller sverigefinsk identitet. De här generationerna har ju också musiken, filmen och andra uttryck som de använder sig av förutom litteraturen.
Inom litteraturen kan man se en helt ny boom av böcker, som har tillkommit under senaste 10 åren och som har förnyat den sverigefinska litteraturen, den har förändrats från att beskriva första generationens arbetarklassens upplevelser till att handla mer om medelklassliv och beskriva de som har lyckats och assimilerat sig. Trots det hänger bilden kvar att finländare och litteraturen om dem, handlar om elände och tungt arbete. Det vore viktig att forska i den här nya litteraturen och kartlägga den och vad dessa nya författare berättar.
Jag har skrivit en ny artikel som just tar upp många av de här nya författarna Blomberg, Ylitalo, Turtiainen bland andra. Artikeln kommer snart att publiceras på webben. Boken som den kommer ur är den som jag nämnde förut (“Minority Literature as an Emancipatory
Force: The Development of Tornedalian and Sweden-Finnish Literature”. Ways of being in the world: Studies on European minority literatures.)
Bilden av vad sverigefinskhet är har förändrats; vilka talar, vilka skriver och vem man skriver om, och på vilket sätt man skriver om dem. Och andra sidan så fortsätter berättelserna om elände ändå in till 2000-talet, där ibland Alakoski och Eija Hetekivi Olsson, i den svenskspråkiga delen av sverigefinska arbetarlitteraturen, medan bland de finskspråkiga författarna har man rört sig till nya områden och mot att beskriva medelklassliv och helt nya teman. Det syns att de använder annat slags språk än de svenskspråkiga författarna.
Annat som är en ny trend är att minoriteten själv har blivit aktiv och beskriver ur sitt perspektiv sig själv. I det sammanhanget kan nämnas Anneli Tikkanen Rózsa, som har gjort en antologi om sverigefinsk litteratur, som är ett slags historik.
SK: Du är intresserad av genusfrågor och har skrivit om kvinnligt författarskap tex. I Från Fångarnas kör till Svinalängorna: Kvinnliga erfarenheter i den interkulturella svenska litteraturen. Finns det något gemensamt i kvinnligt berättande trots att man tillhör olika kulturer?
Gröndahl: Det är knepigt att tala om migrantlitteraturen i Sverige, då det finns starkt konsensus och förnekelse kring att beskriva etnicitet, eller tala utifrån de premisserna. Det finns en rädsla som förknippar det till rasdiskriminering. Det finns en förnekelse kring etniska skillnader och deras betydelse. Det finns i Sverige skuldkänslor kring den rasforskningen som bedrevs (under 1930-talet) och den skammen har angivits ibland i forskningen som en anledning till att man undviker beskriva grupper genom ras eller etnicitet. Man vill förneka (etniska) skillnaders betydelse. Man talar hellre om klasskillnader, eller om genus. Jag har känt det provocerande och har själv i min forskning undersökt de etniska skillnaderna i vad gäller hur man beskriver genus i litteraturen.
Kvinnlighet handlar ju om positionering, attityden. Sverigefinsk litteratur beskriver och berättar ofta om arbetarklasskvinnan, just såsom arbetare och fattig. I dessa berättelser är kvinnan ofta en avsexualiserad figur. Jag har i en av mina studier undersökt texter av Fatime
Behros, och andra iranska berättare och hur de beskriver de iranska kvinnorna och jämfört med sverigefinska författare. I den iranska litteraturen beskriver man kvinnan definitivt genom sexualiteten och genom det sensuella. Dessa är ju såklart stereotypier, men olika varandra: man skulle kunna beskriva det så att de sverigefinska kvinnorna blir manhaftiga ”jätkiä” och medan Fatimes är mer sensuella, kvinnliga figurer.
Den kvinnliga erfarenheten beskrivs i litteraturen ofta genom stereotypier, schabloner. Men genus visar sig olika beroende på talarens position, plats och kulturella hemvist och vad den är förbunden med. Så det finns stora skillnader i hur man beskriver genus och kvinnlighet i migrantlitteraturen.
SK: Du har skrivit och forskat om sverigefinsk litteratur, vad skulle du själv lyfta fram ur din forskning? Vilken studie, bok eller upptäckt håller du dig närmast hjärtat?
Gröndahl: Vad gäller forskning så är jag intresserad av den jämförande aspekten. Jag vill titta på olika migrantgrupper och deras litteratur. Just det här som vi pratade om: hur man ser på kvinnligheten i olika etniska gruppers skrivande. Har en artikel om detta under publicering, det är avdelningen för germanska studier vid Karlsuniversitetet i Prag som kommer att ge ut min artikel “Creating (Im)migrant Literature in Sweden since the 1970s” (under utg.) i antologin “Northern Europe, Migration and the Questions of Identity”.
SK: Vad driver och motiverar dig som forskare?
Gröndahl: Man blir ju inspirerad alltid av någon anledning, och nyfiken på nya rön. Sedan har man ju så klart ett patos kring minoritetsarbete, har haft det länge, även om man inte längre hetsar upp sig lika mycket som förut, när ännu en finsk förskola läggs ner, eller annat sådant. Gemenskapen inom minoritetsforskningen är ju också god och givande, det är gemensam kamp. Även om man ibland är rädd att den socialdarwinistiska synen på minoritetsspråken ska vinna (att de svaga och små språken dör ut) och att man inte ser att språklagen alltid följs, kunskapen om dem verkar också bristande…trots det finner sig inspirationen. Det är patos. Man har helt enkelt passion för saken.
Sedan är jag ju intresserad av skrivande överhuvudtaget. Jag har nog skapat berättelser för mig själv också. Nu har jag skrivit noveller själv vid sidan av arbetet, så det kanske har varit en drivkraft till att forska i minoritetens litteratur, själva intresset för skrivande.
Jag som intervjuare känner tydligt passionen för ämnet hos Satu Gröndahl och lägger även märke till att även hon lyfter fram behovet av att undersöka och lyfta fram yngre generationers berättelser och erfarenheter. Bilden av sverigefinskheten utvecklas och förändras. Dags att ta reda på hur?
Av Sarianna Kranz, projektledare för Projekt- forskning 26.1.2021, Sverigefinländarnas Arkiv
